Att förlora mycket av det lilla istället...

En av mina absoluta favoriter vad gäller öl är Fuller's London Porter.
Jag tycker det är en bred smakexplosion av små, nätta och välbalanserade smaknyanser som tillsammans utgör ren njutning.
Jag har hört och sett fler som svarar att den är "blaskig, lite smaklös" och samtidigt pekar på hyllan med Flying Dog's Gonzo Imperial Porter, Yeti Imperial Stout m fl - "där har vi mängder med smak!"
Och visst är det så, och de är förbannat välgjorda och också goda tycker jag. Det är en enorm fingertoppskänsla att få till så mycket smak och ändå ha någon typ av balans (extra allt!), men samtidigt - jag kan inte låta bli att tycka att jag förlorat eller i alla fall riskerar förlora något på vägen...

Middag!

För ett tag sedan så gjorde jag en gammal favorit - Kalops! Enkelt, billigt och fantastiskt gott!
Men när vi högg in så insåg jag att efter en allt stegrande kryddad och maximerad smak i matlagningen så smakade numera min goda kalops typ - ingenting. Att maxa ut smakerna, krydda, krydda, krydda är något jag försökt göra sedan början av 90-talet då tv-kockar som Keith Floyd gjorde stort genomslag hemma i tv-rutan; ingredienserna förkastades om de inte påverkar smaken, och helst mycket dessutom.

För mycket smak?

Taco- och chiliexplosionen på 90-talet, som nu naturligt hör hemma i den svenska matkulturella myllan, är goda representanter för de nya smakerna - och inte bara nya, det är starkare, kraftigare och inte sällan hetare också. 
Det är väl knappast någon vågad idé att de flesta skulle tycka att 20år gammal mat vore smaklös och beige? Egentligen? 
Men med tanke på att min Kalops knappast egentligen smakar mindre idag så handlar det om att smakerna är kraftigare och att det krävs mer för att omkalibrerade smaklökar skall tingla och dansa. 

Min ölutveckling

Jag minns vilken grymt stor smak jag tyckte det var i exempelvis en Carnegie Porter
Jag tyckte inte om den särskilt då, tyckte den var överväldigande - rostad, torr smak, men visst kunde jag urskilja lite toffée, kaffe här och choklad där, men det var helt enkelt alldeles för mycket smaker som vimlade runt, runt och sedan hängde kvar i svalget alldeles för länge. 
Många av de nyanserna kräver nog snarare uppmärksamhet för att jag skall hitta dem idag alls tror jag. 

Stoppa utvecklingen?

Nej, delvis tror jag det räcker att jag är medveten om att mycket av allt inte sällan innebär att man paradoxalt nog snarare förlorar mycket av det lilla istället. 
Att dra på för fullt med alla smaker man hittar är ett effektivt sätt att dölja något - ovälkomna nyanser och sannolikt också tyvärr en hel del andra finare toner som nu kanske istället dränks i tsunamitunga intryck och smaker. 
Kanske skall man backa tillbaka en smula? 

Populära inlägg i den här bloggen

Vad behövs för extraktbryggning?

Mer inköp - maltkvarn (eller kaffekvarn snarare)

Bryggingredienser på ICA hemma?